Sagt om boken
26 betyg från verifierade läsare som köpt boken hos förlaget
Uppdaterat 2026-09-22
Avslöjande bok om jakten i det svenska samhället
Det här är inte någon typisk tidningsrecension som gör anspråk på att göra boken rättvisa. Som journalist i The Brussels Times har jag följt bokens tillkomst på avstånd och otåligt väntat på att den skulle publiceras. Jag kan med gott samvete säga att den överstiger mina högt ställda förväntningar.
Jag har själv skrivit om EU och nedgraderingen av skyddet av varg och engagerat mig för Sveriges utrotningshotade rovdjur. Istratovs bok är en guldgruva för envar som värnar om rovdjuren och månar om Sveriges natur och skogar.
Uppriktigt sagt tror jag inte att någon tidigare har skrivit en sådan här omfattande bok i ämnet för den breda allmänheten. Den är en diger lunta men indelad i korta kapitel så den är ovanligt lättläst och flyter bra. Jag är säker på att den kommer att få stort genomslag i debatten. Man kommer både människorna som intervjuas och djuren i naturen närmare i boken.
Den kommer också i rättan tid, före valet hösten 2026, då politiker från alla partier kommer att ställas till svars för sin ansvarslösa politik i licensjakten på rovdjur och sin eftergivenhet för jaktintressena.
Vad som är speciellt med Istratovs bok är att den är väl underbyggd och behandlar jakten ur alla tänkbara synvinklar – juridiska, sociala, psykologiska och naturligtvis miljömässiga och ekologiska. Han har intervjuat jaktivrare, jaktmotståndare och experter från alla läger. Han har plöjt igenom otaliga forskningsrapporter, både svenska och utländska, och delger oss deras resultat på ett träffande sätt.
Det är en skakande och obehaglig läsning om jaktbrott som inte beivras, tystnadskulturen i de svenska (o)bygderna, hoten mot fredliga vandrare i skog och mark, infiltreringen av företrädare för jaktintressena i beslutsorgan och myndigheter, vapen- och jaktlagstiftning som går jägarnas ärenden. Vi vet alla vilket våld som en generös och okontrollerad jaktvapenlicensgivning kan resultera i.
Men det är också en hoppfull läsning som ger förslag på vad som bör göras, som naturturism och djurskådning istället för skjutande av djur för nöjes skull. Förslaget på ett jaktstopp eller moratorium på jakt för att inhämta underlag för en bedömning av effekten på den ekologiska mångfalden och balansen i svenska skogar är bland det mest intressanta som jag läst och bör tas på största allvar.
Mose Apelblat, The Brussels Times
En överväldigande granskning av ett land där jaktintressen har väldigt stor makt
En storskalig, omfångsrik men koncis granskning av Sveriges jaktintresse … sammanfattar läget i delar av Jaktsverige väl … med genomgripande trovärdighet.
Läs hela recensionen på Natursidan.se
Erik Hansson, Natursidan.se
Viktig bok om jakt
Misha Istratov har skrivit en mycket läsvärd bok om jakt. Styrkan med boken är att den baseras på en gedigen forskning inom ämnet och att många fick komma till tals. Synd att de två stora jaktförbunden inte ville ge sin syn på de i många fall svåra ställningstaganden som rör jakt, boskapsskötsel och bevarande av biologisk mångfald. Det behövs en saklig debatt om detta vilket jag tycker Istratov har lyckats med. Boken leder till många egna tankar runt hur man skulle kunna bevara den rika naturen i Sverige.
Jag har själv besökt många av de större viltområdena runt om i världen, framför allt i Afrika och i Nord och Sydamerika. Här slås man av den enorma rikedomen av vilda djur, många gånger i direkt anslutning till bebyggelse. Jämförelsen med Sverige är rätt nedslående. Vi har ett stort och glesbefolkat land men saknar stora orörda områden där jägarintresset inte har fått styra rovdjurstätheten. Vi har stora nationalparker i norr men här finns en förståelig konflikt med rennäringen men längre söderut borde vi ha möjlighet att ha större skyddade områden med ett rikt djurliv.
Ett exempel är Sonfjällets nationalpark i Härjedalen med en unik björnstam. Björnen är också landskapets symbol. Dock har en kraftigt ökad jakt inom området under senare åren blivit oroande för björnens framtid. Björnjakten kryper närmare och närmare nationalparksgränsen och den ökade användning av åtlar ställer frågor. Man tillåter en mängd åtlar nere i dalen nära nationalparken för att locka till sig björnarna inför jakten och många björnar skjuts vid åteln direkt när jakten startar (gissar att åtlarna är kameraövervakade). Hundarna rör sig även över nationalparksgränsen för att driva ner björnar. Detta visar vikten av en buffertzon runt parken. Det räcker inte med en nationalpark som framför allt omfattar kalfjället utan de angränsande skogarna måste också fredas där björnen går större delen av året. Vore fantastiskt med åtminstone ett stort fredat område för björn och annat vilt i Sverige! Här skulle Härjedalen verkligen kunna vara stolta över sin symbol och björnskådning skulle kunna bli en stor turistattraktion. Som det är nu så kan Jämtlands län bara stoltsera med att ha den största björnjakten i landet.
Läs Istratovs bok! Den ställer en mängd frågor om detta svåra ämne utan allt för många pekpinnar. Viktigt att tänka till och inte enbart ha ett jägarperspektiv över vårt lands biologiska mångfald.
Per Eriksson, biolog, professor emeritus
Ett måste för alla som vill sätta sig in i svensk jakt och jaktpolitik
Lyssna på avsnittet om Jägarnas Rike hos Lära Från Lärda som är Sveriges största podd för fackböcker med närmare 500 avsnitt. Finns även hos alla poddplattformar.
Fredrik Hillerborg, Lära Från Lärda — Sveriges största poddcast om facklitteratur
Svårt att motbevisa
Som fåruppfödare förväntas man alltid att välja sida. Vi på landsbygden mot de i staden. Rovdjur eller våra boskapsdjur. För egen del så finns det inget val där man kan välja bort det ena till favör för det andra. Naturen bör vara intakt och fungerade för allas skull. Jägarnas Rike har kapacitet att faktiskt få fler människor att inse detta och att det inte finns något vi mot dem.
Man kan vrida och vända på påståenden skrivna i boken men man kommer ha ganska svårt att motbevisa dem. Jag hoppas innerligt att boken kommer att användas som underlag för att belysa det som är fel och bristande i vårt sätt att förvalta det vilda. Naturen är inte en lekplats för enskilda individer att använda hur de vill utan något som ska förvaltas för många av de kommande generationerna.
Tack Misha för en mycket läsvärd bok.
Ednan Rakovic, fåruppfödare, Småland
Vill du veta hur den svenska faunan behandlas är denna bok ett måste
Under lång tid har jägarkåren i Sverige haft total dominans över hur de vilda djuren skall beskattas.
I boken Jägarnas Rike får du följa den märkliga historien om hur Sverige blivit ett ”jaktparadis” där man i första hand tagit hänsyn till jägarnas bekvämlighet och struntat i de vilda djurens biologi, sätt att leva och egenvärde. Historien under de sista 50 åren då de stora rovdjuren kommit tillbaka och de kontroverser som uppstått mellan jägarkåren, forskare, naturvetare och allmänhet berättas med stor saklighet och närkontakt med de människor som berörts av konflikterna.
Sist men inte minst är det spännande att läsa om hur turerna kring den s.k. förvaltningen av våra vilda djur gått till. Och som för de flesta är okänt men som kastar ett förklarande ljus över de kontroverser som följt i naturintressets uppvaknande inför hur Sverige sköter och bestämmer över de vilda djuren.
Hans Ring, naturfotograf, lärare i natur och faunavård
Den första kartläggningen av jaktparadiset Sveriges korrupta baksidor
Läs reportaget om boken i Dagens ETC.
Karin Holmberg, Dagens ETC
Jag betvivlar inte statistiken, siffrorna och citaten som anges
Jägareförbundets verksamhet utgör en betydande del av bokens granskning. Förbundets tidning Svensk Jakt beställde recensionsexemplar samma dag som boken presenterades i februari 2026. I juli 2026 publicerades en kritisk recension.
Om sakinnehållet skriver recensenten: “Jag betvivlar inte statistiken, siffrorna och citaten som anges….”
Läs recensionen på Svenskjakt.se (kräver medlemsinloggning eller engångsbetalning)
Lars-Henrik Andersson, Svensk Jakt
Författaren har lagt ner mycket arbete på sin bakgrundsresearch
Böcker om jakt skrivna av jägare finns det många av. De innehåller ofta skildringar av jaktsituationer, tips och recept på maträtter med viltkött. Förmodligen är läsekretsen i första hand andra jägare. Däremot är jaktkritiska böcker ovanliga, allt sedan den klassiska Dianas bägare från 1965 av Sven Rosendahl (1913-1990). Några få har utkommit under senare decennier, men så är ämnet också kontroversiellt.
Nu föreligger en gedigen volym på hela 420 sidor i formatet 215×142 millimeter som skärskådar jakt i Sverige från en humanistisk och djurskyddsbaserad utgångspunkt. Som det står på baksidan är Jägarnas rike: en granskning i skottlinjen “en exposé över svensk jaktpolitiks mörka sidor”.
I inte mindre än 56 kapitel som är lättlästa, välformulerade, balanserade och framför allt informativa ges inblickar i den jakt som pågår årligen i hela landet. Författaren har lagt ner mycket arbete på sin bakgrundsresearch. Ämnet, oavsett vilken inställning man har till det, berör alla människor med intresse för det vilda.
Det gäller de vilda djur som jagas med skjutvapen och i viss utsträckning med fällor i skogar och på fält, vid vatten och i fjällen i ett antal som uppgår till ungefär 1,3 miljoner individer år efter år. Det handlar om ett 20-tal däggdjursarter och ett 30-tal fågelarter, varav flera arter inte tas tillvara för konsumtion eller annan använd-ning. Men allmänhetens kännedom om allt detta är av naturliga skäl påtagligt begränsad – 97 procent av Sveriges befolkning är inte jägare.
Vart femte eller sjätte år föreslår Naturvårdsverket ändrade jakttider, skyddsjaktregler etc. BirdLife Sverige är remissinstans och Skånes Ornitologiska Förening bidrar med input också i denna.
Arne Ohlsson, Tidskriften Anser
Viktig granskning av jaktsverige
I Kjell Sundvalls film Jägarna från 1996 återvänder stockholmspolisen Erik till sin hembygd och konfronteras med en grym och systematisk tjuvjakt på älg och ren. Rovdjurshatet flödar, polisen ser mellan fingrarna och bygden sluter sig kring sina egna. Den som vågar protestera får betala dyrt. Trettio år senare läser jag Misha Istratovs bok Jägarnas Rike och inser att Jägarna inte bara var en thriller som tog slut när eftertexterna började rulla, den speglar fortfarande verkligheten på många håll i dagens Sverige.
Jakt är ett ämne som få människor förhåller sig helt neutrala till. Alla har någon uppfattning, även om den ofta är motsägelsefull. De flesta av oss tar avstånd från troféjakt, men accepterar samtidigt grannens älgjakt och köttet i frysen efter höstens jaktlag. Viltkött, argumenteras det, är rentav ett bättre alternativ än det industriproducerade köttet. För vissa handlar jakt om naturvård, kamratskap och tradition. För andra om makt, våld och människans dominans över naturen.
Jägarnas Rike dyker in i debatten vid en intressant tidpunkt. I januari KU-anmäldes landsbygdsminister Peter Kullgren för sin hantering av referensvärdet för varg och planer för vargjakten. Under våren har regeringen lagt en proposition med flera förändringar i jaktlagstiftningen, med uttalat syfte att förenkla möjligheterna till jakt och stärka skyddet för jägare. Den här boken blir ett viktigt inlägg inför valet i höst.
Istratov tecknar bilden av ett samhälle där jaktintresset länge haft starkt inflytande över politik och myndigheter, där forskning och naturvårdsperspektiv ofta fått stå tillbaka. Trots att bara tre procent av befolkningen jagar, menar han att denna grupp haft oproportionerligt stort inflytande över beslut som rör miljö och viltförvaltning.
Den största jägarorganisationen, Svenska Jägarförbundet, är en intresseorganisation, menad att samla landets 300 000 jägare, men har, menar Istratov, i praktiken länge fungerat som en myndighet. År 2024 fick organisationen drygt 88 miljoner kronor av svenska staten, i form av organisationsbidrag, upphandlingar och projektmedel. Samtidigt tvingades 35 miljöorganisationer dela på bara nio miljoner kronor, staten gav 33 gånger mer pengar per medlem i Jägarförbundet än i miljöorganisationerna.
Traditionellt har det hävdats att jakt utgör en helt nödvändig naturvård. Istratov menar att det saknas oberoende studier som visar att den svenska jaktbaserade viltförvaltningsmodellen gynnar ekosystem och biologisk mångfald mer än alternativ med mindre eller ingen jakt. Däremot finns tydlig forskning om vilda djurs betydelse för fungerande ekosystem.
Gällande de rödlistade rovdjuren, särskilt varg och lo, brukar länsstyrelser och jägarförbund ofta motivera jakten med de skador de orsakar på tamboskap. Här visar Istratov att det faktiska antalet tamboskap som påverkas av rovdjuren egentligen är väldigt litet (bara 0,09 procent av fåren i Sverige angreps av varg under 2024).
Den här boken är så smockfull av intressanta och bitvis chockerande historier, fakta och forskning att detta lilla format helt enkelt inte kan göra boken rättvisa. Jägarnas Rike försöker syna alla aspekter av det stora ämne som jakt utgör. Ibland går den lite vilse i polemiken när författaren till exempel diskuterar jakt och närheten till våld, men det är egentligen bara en parentes i min samlade bedömning.
Du behöver inte hålla med Istratov i varje slutsats för att inse att det här är en riktigt viktig bok som förtjänar att tas på största allvar. Läs den!